Det sägs att vi är ett trygghetsälskande folk vi svenskar. Kanske stämmer det. Rent evolutionärt så låter det rimligt. När man bor i en del av världen där man kan frysa ihjäl under den större delen av året så har det varit klokt att ta det lite lugnt med riskerna.
Visst kan man argumentera för att varma regioner ofta har giftigare djur, men dessa är ändå lättare att undvika än vädret.
Det sägs ju även att de senaste generationerna har varit extra beskyddande i rollen som föräldrar. Att man nästan packar in barnen i bubbelplast och frigolit när det är dags att ge sig ut för att leka.
Säkert finns ligger det även något i det.
Med tanke på att skyddsutrustning så som hjälmar och bilstolar blir allt bättre, så blir vi också mer påminda om farorna som väntar våra små. Det blir lite som om att högre säkerhet gör oss ännu räddare för det som kan vara en potentiell fara.
Nackdelen med detta är att vi berövar våra barn på äventyret. Vallar man småttingarna hela tiden med förmaningar så som ”Akta!”, ”Inte så högt upp!”, ”Du kan ramla!” är det lite som att man krattar manegen för all möjlig galenskap när ungarna inte är under ens vaksamma ögon.
Svårigheten är förstås att hitta en balans. Samtidigt måste man också inse att barnkroppen är gjord för lite tuffa tag. Bara en sådan sak som att deras skelett är lite mjukare än vårt, för att klara av att ramla, gör att barnen är tåligare än vad föräldrarna är.
Skulle det ändå inträffa en olycka, till exempel att barnet slår i tänderna, så går det att få akuttandvård odenplan med kort varsel.
Så låt ditt barn ströva ut på äventyr. Lita på att de system som har fått mänskligheten att överleva fram tills idag fortfarande är aktuella.
